Sjöviks och Sommis historia från 1800-talet till 1970-talet
Av Pär Frank och Lars Sundin
De första bilderna från Sommar-hemmet i vårt arkiv är från tidigt 1900-tal. Om Sjöviks tidigare histo-ria finns det bara rätt sparsamma uppgifter. Ett intressant kulturhis-toriskt faktum, som säkert är obe-kant för de flesta idag, är att Björkö-Arholma, som till in på 1900-talet hörde till Vätö socken, faktiskt 1830 var Sveriges mest framträdande landsdel när det gäller lantmanna-fartyg. Man hade förutom lokalt byggda flermastade segelfartyg även inköpt secondhandtonnage, som under roslagsskeppare fick en förlängd användningstid. De här fartygen hade lokala redare, som det gick väl i händer, den s.k. Björkö
-adeln. Men ofta var flera i bygden delägare.
Efterförmåga köpte man in sig i
större eller mindre, fler eller färre
högst varierande andelar ...1/3-del, 1/5-del, 1/40-del... Det kunde ligga segelfartyg i var och varannan vik, som någon har uttryckt det. Högkonjunkturer för rederiverk-samheten på Björkö-Arholma och Vätö inföll dels på 1850-talet, dels på 1870-talet, dvs. i samband med Krimkriget respektive fransk-tyska kriget. Enligt uppgift ska det ha förekommit viss skutbyggnad med tillhörande repslageri även på Sjövik, en "utskjutningsplats" som man sa. Ett ännu synligt minne av den verksamheten är den i gräs-mattan kolstybbsfyllda jorden efter en kolmila, som låg i vad som sedan
blev trädgården,ovanför sand-stranden alltså på den plats som idag är f.d. "Gudens platta". På många håll utmed Björkös stränder byggdes fartyg som kom att segla inte bara i kustfart utan mycket ofta i långfart även till andra världsdelar, fartyg som ingår i Björkö-Arholmas intressanta sjöfartshistoria. Av de många utskjutningsplatserna låg t. ex. en norrut vid stranden av Mul-näsviken nära Mulnäs gård. En annan låg på den "allmännings-mark", som många minns låg söder om och i direkt anslutning till Marums ångbåts-brygga och där det in i vår tid kunde ligga stora uppl-agda staplar av timmer och ved.
Briggen India
Briggen India som byggdes i Marumssundet 1868 är ett vackert exempel på de Björköbyggda far-tygen. Huvudredare var riksdags-mannen, talmannen för bonde-ståndet, Matts Persson, som bodde i gården med den gulbruna huvud-byggnaden i Östra Edsvik. Det är samma hus, strax väster om vägen nära kurvan, som med tiden blev Edsvikens pensionat, numera privatbostad. Den vita, större bygg-
naden strax norrut tillhörde hans svärson sjökaptenen och stor-redaren J.A. Johansson. Brigg-riggen, två master med rår på bägge, var mycket effektiv men krävde ganska stor besättning, vilket kunde inverka på lönsam-heten. Briggarna var kända för sin goda manöverförmåga och har beskrivits som särskilt lämpade för trader där man inte kunde räkna med bogserbåtshjälp i hamnarna.
Segelfartygsförlisningar var inte ovanliga, men även annars blev dessa fartygs ålder sällan mer än femton till tjugo år. Indias skeppare, som hette J. Jansson var bosatt i Marum. Under färd på sydvästra Östersjön med last av spannmål till Stockholm gick fartyget 1872 under med man och allt. Det enda spåret efter förlisningen var en på den danska ön Möen ilandfluten sjö-manskista.
Besök på följande intressanta museer rekommenderas.
Simpnäs: Björkö-Arholma sjömannaförening www.sjomanna.se
Älmsta: Roslagens sjöfartsminnesförening www.sjofartsmuseet.se
Norrtälje: Roslagens museum i Norrtälje www.roslagsmuseet.se
Sekelskiftet 1900
Vad gäller Sjöviks historia därefter har vi utgått från en sammanställ-ning som är gjord av Björn Ericsson, teknisk assistent 1963 och arbets-ledare 1964, idag för övrigt ägare till f.d. matsalsbyggnaden. Den för oss förste till namnet kände ägaren av området - och nu rör det sig om
tiden runt sekelskiftet 1900 - hette Hedelius. En efter vad det har sagts, förmögen man, som bland annat ska ha ägt flera lustjakter. Markegendomen omfattade både det som idag utgör "Bernhards" och Sjövik, alltså Sommarhemmet.Vid Sommis sandstrand, nära
nuvarande matsalen, låg en brygga med ett tidstypiskt badhus. Detta badhus är ju sedan länge för-svunnet, men Sigge berättade, att under många år kunde sjön spola fram stockar från de gamla brygg-kistorna.
Bilder från Bernhards fotoalbum.
Högre upp i trädgården, nära vår upp-ställningsplats och vid Stads-huset, låg en stor, hög stengrund, som var tänkt till ett större hus-bygge. Men Hedelius affärer gick överstyr och hans egendom i Marum övergick 1913 till en av ford-ringsägarna, arkitekten Edward Bern-hard, som några år senare, 1916, flyttade in i Sjövillan med sin familj. Den från ett av Hedelius projekt inte färdiga, höga sten-grunden, vid så småningom Upp-ställningsplatsen, såldes av Sommarhemmet till församlingen 1949 och de stora, fint huggna stenblocken forslades bort för att användas till byggandet av bårhuset som ligger invid Björkö-Arholma kyrka.
Men grundens fyllnadsstenar behölls och kom till användning när Piren byggdes ut. (Sigge hade redan tidigt, berättade han, funderat på om man inte skulle försöka skapa en landförbindelse med de flacka grundhällarna en bit utanför stranden.)
Edward Bernhard (1874-1954) som var far till sedermera professor Carl Gustaf Bernhard, var bondson och den yngste av sju bröder. Edward visade sig ha en konstnärlig begåv-ning och gick den långa vägen till en arkitektutbildning med ekonomiskt stöd från främst hans äldsta bror. Många av Stockholms karaktärs-fulla byggnader har ritats av honom,
bland andra Grand Hotel Royal, Röda Kvarn (nu förvandlad till en vulgär galleria), PUB- och Tempo-husen vid Hötorget samt Åhlén & Holm vid Skanstull.
I Tallvillan och Skogstorp (det hus, som ligger på andra sidan staketet bakom Tallvillan och som idag bebos av Pontus Bernhard) fick familjen Bernhards gäster bo. Personalvillan i sin tur var vid den tiden bostad för en anställd förval-tare, Alm, som hade kor, höns och en gris i Logen. Under första världs-kriget sändes matprodukter från gården in till arkitektens hushåll på Lidingön.
1927 ville Edward Bernhard sälja egen-domen.Sonen Carl Gustaf hade nämligen drabbats av tbc och familjen fruktade att sonen skulle dö, en inte ovanlig följd av tbc vid den tiden. Man kunde inte längre känna glädje av att vistas vid Marum. Men efter dottern Kerstins enträgna övertalningar beslöt man sig för att inte sälja allt, utan behålla holmen (som idag bebos och ägs av Blenda Bernhard, som fick ärva den efter sin faster Kerstin) liksom Skogstorp och övriga markområden på andra sidan av Sommis staket bakom Matsalen, Tallvillan och Rådhuset fram till vägen och
fotbollsplanen. Efter ett par års vård på ett småländskt sanatorium till-frisknade lyckligtvis Carl Gustaf, och familjen Bernhard återupptog sommarvistelserna vid Marum.
Carl Gustaf Bernhard (1910-2003) blev medicinare och neurofysiolog och var professor vid Karolinska institutet 1948-71. Åren 1973-81 upprätthöll han befattningen som Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Systern Kerstin Bern-hard (1914-2004) blev med tiden en internationellt känd mode- och matfotograf. Hon engagerades f.ö. av Sigge för att fotografera på Som-marhemmet och flera av hennes
bilder från 1940-talet gjordes till vykort. Carl Gustaf Bernhard var sedan 1937 gift med operasånge-rskan Gurli Lemon (f 1916) (bilden) Hon var dotter till operasångarna Olof och Blenda Lemon, som hade sommarhus nästgårds, inne i viken bortom och söder om ångbåts-bryggan ("Lemons vik".) Även hennes syster Benna Lemon-Brundin (1912-95) var operasång-erska och verksam vid Stockholms-operan. Gurli Lemon Bernhard avled i december 2011.
Köpet av Sjövik
1928 såldes fastigheten Sjövik till Barnens Ö för att användas som barnkoloni. Men läget, onekligen ganska långt från Barnens Ö med sina övriga kolonier och därifrån de långa dagliga mattransporterna ända ner till Marum på den tidens grusiga landsväg, bidrog till att Sjö-vik blev till salu 1938. Hos Sigge, som hade uppmärksammat att flera elever i Norra Latin var kvar i stan trots att det var sommarlov, väcktes tidigt tanken att man borde försöka anordna något slags lämplig sommarvistelse för läroverks-grabbar. I sökandet efter ett "sommarhem" kom Sigge Bruce och Norra Latins inspektor, professor Gösta Forsell, det året ut till Marum. Man hade med tiden hunnit bese flera andra objekt (bl.a. det som senare blev Södra Latins sommar-hem i Myttingeviken på Värmdö, men man förkastade det läget som för mörkt och skuggigt).Första an-blicken av Sjövikoch dess tillstånd gjorde Sigge ganska bedrövad har
han berättat. För t.ex. det som med åren blev dagens välklippta Bastu-äng var då en sumpig, vassbeväxt strand med mörk, tät alskog. Nog så talande är ju att man på trakten kallade området med stigen genom den försummade och igenväxta trädgården för "Mörka gången"... Men den godmodige professor Forsell övertalade och övertygade den missmodige kandidaten Bruce: "Vänta tills du och dina pojkar har fått ta itu med att rensa upp här, så blir det säkert bra!" - Hur rätt fick han inte! Våren 1938 hade den nybildade Föreningen Norra Latins Sommarhem genom en stor insam-lingsaktion bland föräldrar, elever och tidigare elever lyckats få ihop 15.000 kronor som tryggade starten. Sigge Bruce skriver: "Skulle det lyckas mig att genomföra denna stora plan?" Det gick! "Med hjälp av en trupp bussiga och uppoffrande norralatinare satte jag igång, och den 7 juni samma år stod Sommar-hemmet "fullständigt klart för
invigning." Sju personer jobbade sju dygn med bara några timmars sömn och lyckades att med femton flytt-lass från Stockholm inreda Sommis många kåkar och andra utrymmen med diverse mer eller mindre aparta möbeldetaljer. Bland annat ingick ett stort antal kommoder, något som tydligen inte längre behövdes i Stockholmshem. Men varifrån kom då alla möblerna? Ledarveteranerna som var med (Eddie Levin, Lars-Åke Forsell och Åke Rosén) har berättat om den stora allmänna vindsröjning som av brandskyddskäl genomfördes i Stockholm vid den här tiden och som Sigge snabbt förstod att dra nytta av. Man hyrde ett antal dragkärror och lastbilar, ja till och med hästkärra och kusk från ett hyrverk, och norra latinarna åkte runt i stan och tog helt enkelt vara på överblivna sängar, stolar och andra möbler som kom till använd-ning i de olika husen på Sjövik.