Välkommen till Sommis hemsida
 

Här kan du ta del av nästan 40 års verksamhet på Norra Latins Sommarhem. Från den snabba starten till det oundvikliga nedläggandet. En resa som här dokumenteras med en stor mängd fotografier, berättelser och kanske några skrönor.  Motor i hela verksam- heten var under alla år Sigge Bruce, kurator i Norra Latin. Han ägnade hela sitt liv åt Sommarhemmet och även åt skolan Norra Latin. Så här i backspegeln en fascinerande gärning. Många är vi pojkar som under åren tillbringat en eller flera somrar på denna plats. Somrar och även vintrar för en del, som nog lämnat outplånliga spår i minnet. En del av minnena vill vi återuppväcka med denna hemsida. 

Välkommen att återuppliva en del av dem!

 

De allra flesta bilder som förekommer på dessa sidor, kan du klicka på och göra större. Tyvärr kan du inte bläddra till nästa bild, utan du får klicka ner den, eller använda Esc-knappen och sen gå till nästa bild.

 
 
Sigge Bruces egen berättelse om
Sommis tillblivelse

 

Norra Latins Sommarhem
 

Tanken på ett Norra Latins Sommarhem föddes en januarinatt 1937.
Tre unga män befunno sig på ställe i skärgården, Vreten på Fägelbrolandet på Värmdö. Det var ego, Bengt Gawell / numera stud vid Sthlms högskola / och Hans Carlsson / numera lärljunge vid Nya Elementar.  Vi hade av en bekant till mig fått tillstånd att under jullovet få begagna hans sportstuga därute på Värmdö och gjorde oss nu muntra dagar i det härliga vintervädret. Efter en härlig skidtur, sutto vi en kväll och diskuterade olika möjligheter för ungdom att tillbringa ferier på andra ställen än Stockholm. Samtalet rann vidare och plötsligt framkastade jag ett djärvt förslag, föregånget av en fråga: Varför gör inte ett läroverk som Norra Latin något för de lärjungar, som av olika anledningar äro tvugna att gå i staden under de varma sommar-månaderna, då deras bättre lottade kamrater lapa landsluft långt bortom stadens hank och stör?  Varför skola läroverkspojkarna ej få ha det lika bra som folkskolebarnen, som ju fritt få tillbringa sina sommarferier på alla de olika kolonier som ordnas för dem? Varför fanns det inga läroverkskolonier som förbarmade sig över läroverkspojkarna, som precis lika bra, om inte bättre än folkskolebarnen behövde komma från stad och hem för en kort tid för att hämta krafter till de nya terminerna. Kunna vi Norra Latinare inte ordna för oss på egen hand?

Uppmuntrad av detta spännande ämne och smått förargade över orättvisan - som vi vågade kalla det - mot läroverksungdomen, tillbringade vi de kommande timmarna till sent fram på natten med att smida planer av gigantiska mått.  Olika förslag framkastades och förkastades lika fort.
Vi viste att Barnens Dag höll en koloni för läroverkspojkar, men vi visste också att den på inga villkor räckte till för att fylla behovet av platser för pojkar från alla Stockholms läroverk.  115 kunde denna koloni taga emot och som vi beräknade att Norra Latin ensamt hade över 100 pojkar som inte kunde få tillbringa sommaren på landet, skulle näppeligen de återstående 15 plat-serna räcka till för de övriga läroverken, som säkerligen kunde ställa upp en lika stor mängd som vi i Norra Latin.

Vi kände att vi voro inne på ett område, som låg ganska obrutet och vi förstodo också att innan denna fråga löstes, måste stora uppoffringar göras och många heta duster utkämpas. Skulle vi små varelser kunna uträtta något? Inte trodde vi det, men vi anade likväl att om inte annat, så skulle vi åtminstone hjälpa till att sätta stenen i rullning.

Jag, som tydligen gripits starkast av detta resonemang en stilla vinternatt, kunde inte få dessa tankar ur huvudet, utan jämt och ständigt kommo de igen och så småningom började en viss plan att taga gestaltning. Vi skulle framlägga ett förslag till ett "Norra Latins Sommarhem." Det skulle bliva en replipunkt för skolans elever. En samlingplats där de kunde vistas  över helgdagar. Ett mål för skolans utflykter. Ett sommarläger för behövande pojkar.

Det blev nu närmast jag som fick gripa mig verket an med att utforma dessa högtsvävande planer. Det stod från första början klart att för mig att skulle det bli något resultat, måste en noggrant genomarbetad plan framläggas för rektor, som sedan på grundval av denna plan måste värvas för tankens genom-förande. Det gällde alltså att börja med ett planeringsarbete som för mig visserligen  var alldeles främmande, men som just därför lockade så starkt. Det som sporrade mig mest, var den egna erfarenheten av en ohyggligt varm sommar i staden med dess få glädjeämnen för levnadsfriska pojkar.

Då det var nödvändigt att från början basera arbetet på en konkret egendom, utgick jag ifrån det ställe, på vilket vi tillbringat en så härlig vinter-ferie. Egendomen, som var till salu, var ur alla synpunkter lämplig som förläggningsplats.  7 månader använde jag till att omsorgsfullt utarbeta den plan, som blev mig allt kärare för varje dag. Ty jag visste, att om detta ginge igenom, skulle många hem hjälpas ur en svår belägenhet.

I maj 1937, strax efter min studentexamen, framkastade  jag i förbigående den djärva planen för kapten Personne, som från första stund stod på min sida. Han stödde med största kraft och auktoritet förslaget och lovade att taga det i övervägande innan det framlades för rektor Ahlberg.
Kapten Personne hade dock länge tänkt sig en sportstuga i fjällen och ville inte helt släppa tanken på  denna stuga. Då jag framhöll att endast en viss kategori av pojkar - de som hade råd till sådant - skulle komma att få njuta av denna fjällstuga - medgav han snart att planerna på Sommarhemmet måste förverkligas.

Likväl gick denna sommar och först på hösten dristade jag mig att för rektor Ahlberg framlägga planen i dess slutgiltiga skick. Han fick mottaga ett digert konvulut, i vilket hela problemet belystes genom statiska uppgifter. Vidare funnos noggrant utarbetade uppgifter om egendomens pris, areal, ev. reparationer, förändringar, inköp, som skulle bliva nödvändiga för den nya verksamheten. Här funnos kostnadsberäkningar av alla slag. Portionsstater, undersökningar om leverantörer, kommu-nikationsmöjligheter. Överhuvudtaget allt som var nödvändigt för att börja en sådan verksamhet som Sommarhemmets.

Det utan skryt sagt väl genomtänkta förslaget imponerade mycket på rektor Ahlberg, som ställde sig välvillig till det hela och lovade att göra sitt bästa. Men han fruktade att den ekonomiska sidan av saken skulle ställa sig svår att lösa på ett tillfredställande sätt och föreslog att vi skulle bida en tid för att ytterligare begrunda planen.

Jag föreslog att vi genom vädjan till gamla Norra Latinares goda hjärtan skulle söka få ihop erforderliga medel och företog därför en grundlig utredning, för att undersöka hur många f.d. elever som skulle kunna bidraga. Med hjälp av gamla matriklar lyckades det mig att med hjälp av några gymnasister finna ungefär 5.000 gamla Norra Latinare, som säkerligen skulle vara hågade att hjälpa och stödja sin gamla skola med en skärv.

Men förslaget vilade ännu på rektorsexpeditionen och jag förstod snart att vi detta läsår ej skulle få ett Sommarhem till stånd.  Men då inträffade vändpunkten i Sommarhemmets historia. På ett lärarmöte hade saken av rektor och kapten Personne framlagts för skolans inspektor, professor Forsell, som ögonblickligen förklarade sig villig att arbeta för och stödja vårt Sommarhem. Därmed började nådens och glädjen sol att lysa över vår verksamhet.

I januari 1938 fick jag från tillförlitligt håll reda på att Barnens Dag hade en koloni på Björkö som skulle avvecklas av olika skäl. Med största säkerhet skulle denna egendom bli till uthyrning ledig. Jag framhöll omedelbart detta för rektor Ahlberg och fick till min stora glädje och förvåning då reda på att professor Forsell samtidigt kommit med detta förslag och att vi söndagen den 31 januari skulle per bil söka oss ut till Marum för att bese det som kanske skulle bli vårt Sommarhem.

I sällskap med professorn, rektor Ahlberg, kapten Personne, Barnens Ö:s direktör och major Killander fick jag grundligt beskåda den nya egendomen och fastän jag tvekade inför de något förfallna stället, med allt det arbete med en restauration skulle draga med sig, förstod jag ändå genast, att detta var det jag längtat efter.

Tanken på den andra egendomen, Vreten, slopades nu helt och förslaget omarbetades i all hast för att passa in på den nya egendomen.  Snart hade överenskommelse träffats med Barnens Dag och nu stodo vi inför det verkliga organisationsarbetet.  Sommarlovet skulle snart inträffa och före dess måste vi ordna allt vad som var nödvändigt för att kunna starta, ty vi hade för avsikt att samma år låta Norra Latinarna komma ut till skärgårdens härliga klimat.

Men ännu tröto de ekonomiska medlen, men viljan fanns. Genom ett upprop i de dagliga tidningarna kallades intresserade till ett konstituerande sammanträde och den 17 mars 1938 bildades föreningen Norra Latins Sommarhem. Morgonen därpå gingo 5000 brev med en varm vädjan om bistånd, ut till föräldrar och målsmän till nuvarande elever vid läroverket och till f.d. Norra Latinare. Vår bön klingade inte ohörd, utan på en otroligt kort tid hade vi fått in en summa på närmare 15.000 kr. Därmed var starten tryggad och vi kunde lungt påbörja det stora verket.

Åt mig anförtroddes det hedersamma arbetet att organisera och ordna det från vår synpunkt sett jättelika företaget. Ett ögonblick misströstade jag inför allt det arbete som låg framför mig. Skulle det lyckas mig att genomföra denna stora plan? Det gick! Med hjälp av en trupp bussiga och uppoffrande Norra Latinare satte jag igång och den 7 juni samma år stod Sommarhemmet fullständigt klart för invigning. Om de otroliga svårigheter mm. som överkommos, skall ej ordas mycket. Hur det kändes att med 15 lass flyttsaker stå på Sommarhemmets gårdsplan och inte veta hur husen såg ut invändigt, eller hur allt skulle placeras, under det att regnet sakta började falla i den stilla junikvällen, kan endast den förstå som varit med om det.

7 personer voro vi och 7 dagar hade vi på oss. Vi väntade aldrig att det skulle gå, men det gick. Jag minns att vår sömn var ytterst minimal dessa hektiska dygn, endast några få timmar per natt.

Allt, allt fingo vi göra själva och för hand. De olika villorna skulle inredas för att kunna taga emot de 60 Norra Latinare som väntades, sportplatser ordnas, badstranden rensas, tvätthus bygga, pingpongsalong inredas, fotbollsplan iordningställas, sängar monteras, sängkläder piskas, ved huggas. Överallt måste såg och hammare göra tjänst för att allt skulle bli så användbart som möjligt. Trädgården, som förmodligen inte skötts de sista 8-10 åren, saknade varje tillstymmelse till grusgångar eller rabatter. Likväl stod allt klart när Norra Latinarna den 7 juni togo sin egendom i besittning. Stort tack är läroverket skyldig de studenter, som utan tanke på egen fritid, begagnade de få dagarna mellan studentexamen och militärtjänstgöringen till att hjälpa sina yngre kamrater till en underbar sommar på Sjövik.

Sommarhemmet har sedan dess gått från klarhet till klarhet. Efter den första sommaren, som i alla avseenden var oerhört lyckad, gjordes på hösten samma år en ny insamling som inbringade ytterligare medel. Tanken var nu att söka få pengar nog för ett inköp av egendomen, så att Norra Latinarna skulle kunna kalla Sjövik sitt eget. Insamlingen gav ej önskat resultat, även om de insamlade medlen hjälpte föreningen en god bit på väg. Jag hade likväl fått reda på att Allmänna Arvsfonden varje år utdelade pengar till kolonier och därmed jämnställda institutioner. Föreningen inlade av den anledningen ansökan till Konungen om hjälp till sin rörelse och efter en lång väntan, log lyckan på nytt mot Sommarhemmet.

Efter en andra sommar på Sjövik, som om möjligt var bättre än den föregående, erhöll föreningen hösten 1939 ett anslag på 35.000 kronor för inköp och reparationer. Sommarhemmet är nu inköpt och tillhör alltså Norra Latinarna själva. Föreningen har för avsikt att driva denna verksamhet som ett mönster för andra efterkommande företag av samma art och med samma pedagogiska grundsatser som Norra Latins Sommarhem tillämpar. För detta ämnar föreningen anhålla om årligt anslag för vidare utveckling av detta för landet helt nya verksamhetsfält.

/Sigge Bruce