Sjöviks och Sommis historia från 1800-talet till 1970-talet
Av Pär Frank och Lars Sundin

 

De första bilderna från Sommarhemmet i vårt arkiv är från tidigt 1900-tal. Om Sjöviks tidigare historia finns det bara rätt sparsamma uppgifter. Ett intressant kulturhistoriskt faktum, som säkert är obekant för de flesta idag, är att Björkö-Arholma, som till in på 1900-talet hörde till Vätö socken, faktiskt 1830 var Sveriges mest framträdande landsdel när det gäller lantmannafartyg. Man hade förutom lokalt byggda flermastade segelfartyg även inköpt secondhandtonnage, som under roslagsskeppare fick en förlängd användningstid. De här fartygen hade lokala redare, som det gick väl i händer, den s.k. Björkö-adeln. Men ofta var flera i bygden delägare. Efter förmåga köpte man in sig i större eller mindre, fler eller färre högst varierande andelar ...1/3-del, 1/5-del, 1/40-del... Det kunde ligga segelfartyg i var och varannan vik, som någon har uttryckt det. Högkonjunkturer för rederiverksamheten på Björkö-Arholma och Vätö inföll dels på 1850-talet, dels på 1870-talet, dvs. i samband med Krimkriget respektive fransk-tyska kriget.  Enligt uppgift ska det ha förekommit viss skutbyggnad med tillhörande repslageri även på Sjövik, en "utskjutningsplats" som man sa. Ett ännu synligt minne av den verksamheten är den i gräsmattan kolstybbsfyllda jorden efter en kolmila, som låg i vad som sedan blev trädgården ovanför sandstranden alltså på den plats som idag är f.d. "Gudens platta". På många håll utmed Björkös stränder byggdes fartyg som kom att segla inte bara i kustfart utan mycket ofta i långfart även till andra världsdelar, fartyg som ingår i Björkö-Arholmas intressanta sjöfartshistoria.  Av de många utskjutningsplatserna låg t. ex. en norrut vid stranden av Mulnäsviken nära Mulnäs gård. En annan låg på den "allmänningsmark", som många minns låg söder om och i direkt anslutning till Marums ångbåtsbrygga och där det in i vår tid kunde ligga stora upplagda staplar av timmer och ved.

Briggen India

Briggen India

som byggdes i Marumssundet 1868 är ett vackert exempel på de Björköbyggda fartygen. Huvudredare var riksdags-mannen, talmannen för bondeståndet, Matts Persson, som bodde i gården med den gulbruna huvudbyggnaden i Östra Edsvik. Det är samma hus, strax väster om vägen nära kurvan, som med tiden blev Edsvikens pensionat, numera privatbostad. Den vita, större byggnaden strax norrut tillhörde hans svärson sjökaptenen och  storredaren J.A. Johansson. Briggriggen, två master med rår på bägge, var mycket effektiv men krävde ganska stor besättning, vilket kunde inverka på lönsamheten. Briggarna var kända för sin goda manöver-förmåga och har beskrivits som särskilt lämpade för trader där man inte kunde räkna med bogser-båtshjälp i hamnarna. Segelfartygsförlisningar var inte ovanliga, men även annars blev dessa fartygs ålder sällan mer än femton till tjugo år. Indias skeppare, som hette J. Jansson var bosatt i Marum. Under färd på sydvästra Östersjön med last av spannmål till Stockholm gick fartyget 1872 under med man och allt. Det enda spåret efter förlisningen var en på den danska ön Möen iland-fluten sjömanskista.
 

Besök på följande intressanta museer rekommenderas.  
Simpnäs:  Björkö-Arholma sjömannaförening  www.sjomanna.se  
Älmsta:  Roslagens sjöfartsminnesförening  www.sjofartsmuseet.se  
Norrtälje: Roslagens museum i Norrtälje  www.roslagsmuseet.se

Sekelskiftet 1900

Vad gäller Sjöviks historia därefter har vi utgått från en sammanställning som är gjord av Björn Ericsson, teknisk assistent 1963 och arbetsledare 1964, idag för övrigt ägare till f.d. matsalsbygg-naden. Den för oss förste till namnet kände ägaren av området - och nu rör det sig om tiden runt sekelskiftet 1900 - hette Hedelius. En efter vad det har sagts förmögen man, som bland annat ska ha ägt flera lustjakter. Markegendomen omfattade både det som idag utgör "Bernhards" och Sjövik, alltså Sommarhemmet. Vid Sommis sandstrand, nära nuvarande matsalen, låg en brygga med ett tidstypiskt  badhus. Detta badhus är ju sedan länge försvunnet, men Sigge berättade, att under många år kunde sjön spola fram stockar från de gamla bryggkistorna.

Två foton ur Bernhards arkiv.

Högre upp i trädgården, nära vår uppställningsplats och vid Stadshuset, låg en stor, hög stengrund, som var tänkt till ett större husbygge. Men Hedelius affärer gick överstyr och hans egendom i Marum övergick 1913 till en av fordringsägarna, arkitekten Edward Bernhard, som några år senare, 1916, flyttade in i Sjövillan med sin familj.  Den från ett av Hedelius projekt inte färdiga, höga stengrunden, vid så småningom Uppställningsplatsen, såldes av Sommarhemmet till församlingen 1949 och de stora, fint huggna stenblocken forslades bort för att användas till byggandet av bårhuset som ligger invid Björkö-Arholma kyrka. Men grundens fyllnadsstenar behölls och kom till användning när Piren byggdes ut. (Sigge hade redan tidigt, berättade han, funderat på om man inte skulle försöka skapa en landförbindelse med de flacka grundhällarna en bit utanför stranden.)

Edward Bernhard (1874-1954) som var far till sedermera professor Carl Gustaf Bernhard, var bondson och den yngste av sju bröder. Edward visade sig ha en konstnärlig begåvning och gick den långa vägen till en arkitektutbildning med ekonomiskt stöd från främst hans äldsta bror. Många av Stockholms karaktärsfulla byggnader har ritats av honom, bland andra Grand Hotel Royal, Röda Kvarn (nu förvandlad till en vulgär galleria), PUB- och Tempohusen vid Hötorget samt Åhlén & Holm vid Skanstull.

I Tallvillan och Skogstorp (det hus, som ligger på andra sidan staketet bakom Tallvillan och som idag bebos av Pontus Bernhard) fick familjen Bernhards gäster bo. Personalvillan i sin tur var vid den tiden bostad för en anställd förvaltare, Alm, som hade kor, höns och en gris i Logen. Under första världskriget sändes matprodukter från gården in till arkitektens hushåll på Lidingön.

1927 ville Edward Bernhard sälja egendomen.Sonen Carl Gustaf hade nämligen drabbats av tbc och familjen fruktade att sonen skulle dö, en inte ovanlig följd av tbc vid den tiden. Man kunde inte längre känna glädje av att vistas vid Marum. Men efter dottern Kerstins enträgna övertalningar beslöt man sig för att inte sälja allt, utan behålla holmen (som idag bebos och ägs av Blenda Bernhard, som fick ärva den efter sin faster Kerstin) liksom Skogstorp och övriga markområden på andra sidan av Sommis staket bakom Matsalen, Tallvillan och Rådhuset fram till vägen och fotbollsplanen. Efter ett par års vård på ett småländskt sanatorium tillfrisknade lyckligtvis Carl Gustaf, och familjen Bernhard återupptog sommarvistelserna vid Marum. Carl Gustaf Bernhard (1910-2003) blev medicinare och neurofysiolog och var professor vid Karolinska institutet 1948-71.  Åren 1973-81 upprätthöll han befattningen som Vetenskaps-akademiens ständige sekreterare. Systern Kerstin Bernhard  (1914-2004)  blev med tiden en internationellt känd mode-  och matfotograf. Hon engagerades f.ö. av Sigge för att fotografera på Sommar-hemmet och flera av hennes bilder från 1940-talet gjordes till vykort.

Carl Gustaf Bernhard var sedan 1937 gift med operasångerskan Gurli Lemon (f 1916) (bilden)
Hon var dotter till operasångarna Olof och Blenda Lemon, som hade sommarhus nästgårds, inne i viken bortom och söder om ångbåtsbryggan ("Lemons vik".) Även hennes syster Benna Lemon-Brundin (1912-95) var operasångerska och verksam vid Stockholmsoperan. Gurli Lemon Bernhard avled i december 2011.

Köpet av Sjövik

1928 såldes fastigheten Sjövik till Barnens Ö för att användas som barnkoloni. Men läget, onekligen ganska långt från Barnens Ö med sina övriga kolonier och därifrån de långa dagliga mattransporterna ända ner till Marum på den tidens grusiga landsväg, bidrog till att Sjövik blev till salu 1938.

Hos Sigge, som hade uppmärksammat att flera elever i Norra Latin var kvar i stan trots att det var sommarlov, väcktes tidigt tanken att man borde försöka anordna något slags lämplig sommarvistelse för läroverksgrabbar. I sökandet efter ett "sommarhem" kom Sigge Bruce och Norra Latins inspektor, professor Gösta Forsell, det året ut till Marum. Man hade med tiden hunnit bese flera andra objekt (bl.a. det som senare blev Södra Latins sommarhem i Myttingeviken på Värmdö, men man förkastade det läget som för mörkt och skuggigt).

Första anblicken av Sjövik och dess tillstånd gjorde Sigge ganska bedrövad, har han berättat. För t.ex. det som med åren blev dagens välklippta Bastuäng var då en sumpig, vassbeväxt strand med mörk, tät alskog. Nog så talande är ju att man på trakten kallade området med stigen genom den försummade och igenväxta trädgården för "Mörka gången"... Men den godmodige professor Forsell övertalade och övertygade den missmodige kandidaten Bruce: "Vänta tills du och dina pojkar har fått ta itu med att rensa upp här, så blir det säkert bra!" - Hur rätt fick han inte!

Våren 1938 hade den nybildade Föreningen Norra Latins Sommarhem genom en stor insamlings-aktion bland föräldrar, elever och tidigare elever lyckats få ihop 15.000 kronor som tryggade starten. Sigge Bruce skriver: "Skulle det lyckas mig att genomföra denna stora plan?" Det gick!  "Med hjälp av en trupp bussiga och uppoffrande norralatinare satte jag igång, och den 7 juni samma år stod Sommarhemmet fullständigt klart för invigning." Sju personer jobbade sju dygn med bara några timmars sömn och lyckades att med femton flyttlass från Stockholm inreda Sommis många kåkar och andra utrymmen med diverse mer eller mindre aparta möbeldetaljer. Bland annat ingick ett stort antal kommoder, något som tydligen inte längre behövdes i Stockholmshem.

Men varifrån kom då alla möblerna? Ledarveteranerna som var med (Eddie Levin, Lars-Åke Forsell och Åke Rosén) har berättat om den stora allmänna vindsröjning som av brandskyddskäl genomfördes i Stockholm vid den här tiden och som Sigge snabbt förstod att dra nytta av. Man hyrde ett antal dragkärror och lastbilar, ja till och med hästkärra och kusk från ett hyrverk, och norra latinarna åkte runt i stan och tog helt enkelt vara på överblivna sängar, stolar och andra möbler som kom till användning i de olika husen på Sjövik.