Den dränkta kärringen            Av Karl-Henrik Meijer

Året var 1955. Jag skulle få tillbringa halva sommarlovet på Sommis. Minnena är många, men de flesta är ganska diffusa. Men ett glömmer jag inte, det var när jag dränkte kärringen! Detta är historien, som jag minns den efter ett halvsekel.

Efter några år i Essinge sjöscoutkår stod min håg till sjön. Ganska snart efter ankomsten till Sommis fick jag veta att förutsättningen för att på egen hand få framföra segelbåt var att ha avlagt godkänt prov för segelcertifikat. Jag anmälde omgående mitt intresse för provet. En dag i mid-sommartid var det så dags.

Det teoretiska provet minns jag inget av, men det måste ha gått bra, eftersom jag gick vidare till det praktiska. Det skulle avläggas i en J10:a - en båt som jag var väl förtrogen med efter åren i sjöscouterna.

Min besättning bestod av Sigge Bruce (nedan kallad Chefen) och Lars-Gunnar Björklund (nedan kallad Gurkan). I land stod sjöledaren Thomas Osvald (nedan kallad Fänriken) och vid hans sida min far, som var på tillfälligt besök på Sommis. Redan innan vi rodde ut till J10:an fick jag klart för mig vad som gällde. Så länge jag gav klara och tydliga order skulle besättningen utföra dom. Vid minsta tvekan kunde det hända att det gick snett. Och det gjorde det! Det var inget fel på besättningens kunnande och inte heller på viljan. Det var bara det att viljan var inte att hjälpa utan att pröva mig.

Nåväl, vi hissade segel och kastade loss från bojen. Seglen fylldes och vi satte fart. Focken var för hårt skotad och jag beordrade "släck på focken". Ordern gick tydligen att missuppfatta för fortare än jag hann reagera så släppte Chefen på fockfallet. Vi hann bärga focken innan den gick i vattnet. När den skulle sättas igen försökte någon - oklart vem - att i stället fira storen, men nu var jag på min vakt. Så fortsatte det ett bra tag och svetten började komma i pannan. Det var inte enbart för att 1955 var en ovanligt solig och varm sommar. Jag började inse hur dom gamla segelskepparna hade det med sina trilskande besättningar. Plötsligt ropade Gurkan "man överbord om styrbord" och jag såg kärringen fara i en vid båge ut över vattnet. (I Essinge sjöscoutkår sa vi av någon anledning kärringen om den "enbenta bomsax" som håller upp bommen när storseglet inte är hissat.) Jag insåg raskt att det var nu det skulle avgöras. Certifikat eller inte.

Aldrig hade jag trott att jag med sådan skärpa skulle våga ge Chefen och Gurkan order. Williamsons dubbla gir satt som den skulle efter åtskillig träning i sjöscouterna. En undanvindsvändning och så åter mot haveriplatsen. Det var bara det att när vi kom tillbaka fanns det ingen kärring! Chefen och Gurkan var mycket envisa. Jag hade hamnat fel! Jag var lika påstridig - vi är på haveriplatsen. Kärringen hade gått till botten för den var gjord av vällackad ek och flöt inte!

Nu kvarstod bara en uppgift. Jag skulle skicka ett meddelande till Fänriken i land. Det var långt innan ordet mobiltelefon ens var uppfunnet. Det skulle ske genom semaforering. Medan jag plockade fram flaggorna gav Chefen mig meddelandet muntligt. Det bestod av ett enda ord - ecklesiastikdepartementet. Oh Du store tid. Hur stavar man till det? En nervös liten kille, som just har dränkt en kärring! Halvvägs inne i ordet hade jag trasslat till det så till den milda grad att jag tvingades erkänna att jag inte klarade av att stava till det. - Jaha då återvänder vi och förtöjer, sa' Chefen. Ordet missmodig räcker inte för att beskriva mina känslor, när jag traskade mot Hamnkontoret med segelsäcken på ryggen. Jag skulle naturligtvis inte få någon ny chans den sommaren. Och far skulle bli gruvligt besviken.

Men döm om min förvåning, när jag ett par timmar senare fick beskedet att jag godkänts. Kollegiet godtog min förklaring om ekens specifika vikt. Och ecklesi... var nog snarare en uppgift för min svensklärare än ett bevis på bristande sjömanskap. Jag slapp till och med betala för förlorad materiel. Det visade sig ganska snart att segelcertifikatet var den ultimata statushöjaren. I ett slag kom killar, som jag på sin höjd hade morsat på i kön till matsalen och tävlat mot i Tolvspelet, fram och frågade om jag skulle ut och segla: "Vi betalar bara vi får följa med!"

.

Tänk att kunna segla nästan hur mycket som helst. Både att få vara skeppare vare sig det gällde dagssegling eller ett par timmar då och då på "Mare Marum"! Efter tre somrar i Sjövärnskåren återkom jag sommaren 1959 som sjöassistent, men det är en helt annan historia.

Tack för ett oförglömligt minne, tack Chefen, Gurkan och Fänriken!


Karl Henrik Meijer
Pensionär på lucka 9 anno 1955