"Frihet under ansvar"
Det var mottot för pojkstaden vid Ålands hav

Av Lars-Gunnar Björklund   Foto Karl Henrik Meijer
 

Det är svårt att med drygt 50 års perspektiv försöka förklara varför just jag, "Lill-Gurkan" Björklund, blev sommiskis. Orden i rubriken ovan hade i alla fall ingen attraktionskraft på mig, en pojkstad till exempel kunde inte rimligen bestå av glada, aktiva, busiga killar - nej, troligen rörde det sig om avhoppade eller i bästa fall relegerade vargungar eller scouter... Möjligen med en anstrykning av Kristliga Föreningen av Unge män (KFUM) som lät övermåttan töntigt. Lite bättre position hamnade pojkstaden i när storebror "Stor-Gurkan" sade sig ha sett en toppenvass film med Mickey Rooney i huvudrollen, som handlade om någon slags pojkstad. Värre var det att tolka ordet sommarhem, vilket språkligt lät misstänkt likt korrektionsanstalt. Otänkbart!

Dock, fanns det på detta skumma ställe en grön äng och en välpumpad femma, så kanske det kunde vara ett gott alternativ till mormor och morfars alla Närkekor och getter. Okej, hos dom på landet fanns visserligen ett juste fotbollsnät kring hönsgården, men det blev alltid ett jävla liv på såväl tuppen som morbror Sigge om man dyngade in några Nordahlstänkare i det nätet. Sannolikt gick snacket i Norra Latin om hur kul man kunde ha på Sommis och sannolikt fick jag snacka med några toppkillar i samma ålder som redan varit där. Mun mot örametoden alltså. Att man skulle få snacka med killar som varit 40-talspionjärer på Sommis var en orimlighet, så mycket betydde på den tiden avståndet i ålder. Men det har man tagit igen, jag har i dagens läge inget emot att snacka med dom där gamla gubbarna som skapade myten om Sommis.

Nu gällde det för mig att övertyga morsan och farsan om att en sponsring var nödvändig för att säkerställa vistelsen på det där skumma stället. Lurigt, tyckte dom som ju inte hade hört några vittnesmål som dom kunde stödja sig på, men om nu lille Lars riskerade att bli det mobbningsobjekt han talade om, om han inte skulle få åka, så var det väl bäst att han fick dra ihop en del stålar själv genom att jobba, trots att han skulle bli pensionär, vilket lät mystiskt. Men ödet fixade runt 500 spänn i form av ett premium till realskolans bäste kamrat.

Sommis i Roslagen låg på den tiden lika avlägset som Malaysia idag. Detta var dock sommaren 1951 och då fick man stifta kontakt med märkesmän som "Pigge" Mossberg, Pälle Frank och "Firre" Furenius och dom i sin tur kände mytiska män som Allan "Ballongen" Scharp, "Kotten", "Berra", "Tosse", "Uffe Taikon" och i all oändlighet.

Fast så mycket hajade man att det var ju inte under första perioden som man skulle vara på Sommis - alltför många småglin och nätter så ljusa att dom mer passade för bokläsning än för skumraskaktiviter som allehanda spökerier och litet prassel uppe i skogen med brudarna från Västra Edsvik. Det fick man nu nöja sig med att höra berättas om. Inte för att man visste vad brudar skulle användas till, men dom såg ju trevliga ut, ehuru totalt kassa som bollirare. Det blev bättre ordning så småningom när "Chrisse" Bengtsson och "Göcke" Perman började sina odysséer upp till Västra Edsvik. Då var det bara att ta rygg på dessa juniorcasanovor så fixade sig allt.

Sommis kunde erbjuda allt vad en aktiv yngling ville ha, och blott en del detaljer låg på gränsen till det avskyvärda och var i själva verket en förövning till lumpen, men det visste man inte då. Den tidiga "uppståndelsen" från slaggen blev bara värre med åren, inte minst när man hade avancerat till ledare och behövde se glad och utvilad ut. Som liten pensionär begrep man inte heller varför sängen skulle vara så snyggt bäddad när man ändå skulle ner i puten om bara tio timmar. Men eftersom man inte medförde någon morsa så fick man lära sig.

Tidpassningen var stundom en plåga, men man lärde sig snabbt vad man gick miste om när man missade käket eller uppställningen. Icke heller då fanns det någon morsa som fallskärm. På tal om otrevligheter så fanns det en skum lokal, en ferieskola högt uppe på berget, Universitetet kallat. Men informatorn Olle Törnberg, kandidaten benämnd - var juste och hyggligare än skolans lärare brukade vara.

Det fanns egentligen inga förbud på Sommis. Det var så självklart att man skulle hålla sig till gemen-skapens egna bud och om man överträdde dem så fick man böta en jäkla massa put - hoppsan, med denna svordom åkte jag på en tvåputare! Har förresten just en sån kvar och får låta bli att svära i fortsättningen. Jo, värre än böterna var att man naggade kamratskapet i kanten, fick höra det av polarna. Det var till och med tillåtet att röka, men bara i "Dimmornas Hus" uppe på rökberget och i Fimporden fick bara de killar vara med som hade målsmans autograf på ett papper.

Nej, nu får ni efter min självrannsakan fylla på själva av era minnen. Jag tillhör de privilegierade som har passerat hela sommispyramiden, dvs varit pensionär, assistent och sportledare samt är nu styrelse-ledamot i Norra Latin-Stiftelsen som förvaltar arvet efter Sjövik.

Jag är också privilegierad i så måtto att jag i mitt arbete fått sticka fram min fagra nuna i rikets 25-tummare och då har jag blivit en påminnelse för många killar om deras år på Sommis. Angenäma oftast. Det händer alltså att en gråhårig, alternativt flintskallig, kille i hög ålder kommer fram på gatan och säger: - Gurkan, känner du igen mig från Sommis 1959? Bulan, vet du? - Såg du verkligen ut så på den tiden, brukar jag svara.

Det slår inte fel. Om man tar och har tid på sig så börjar snacket bölja fram och tillbaka, och ofta handlar det om Sigge Bruce, han som var vår ungdoms Fantomen och Tarzan i en och samma person. Sigge, vår chef och polare, finns förstås inte längre, för någon Metusalem blev han inte. Men allt annat var han. Jag fick i uppdrag att skriva Sommiskillarnas runa över Sigge vid hans bortgång i oktober 1989 och tror inte att jag idag kan göra den betraktelsen mycket bättre. Läs den gärna, menar er gamle polare Gurkan.

Länk till nekrologen

P.S.
Innan huven faller över Haldan, här ett litet tips från en gammal tipsdirektör: Detaljkolla TV, läs tidningarna noga! Chansen finns alltid att det dyker upp någon minister, landshövding, ÖB eller Nobelpristagare som startat sin karriär som nattvakt, hamnarbetare eller muggtömmare på Sommis. Verkar vara en bra skola med "Frihet under ansvar".  D.S.






Lars-Gunnar "Gurkan" Björklund. Till vänster pågår en av hans första övningar i radioprat.
Foto Pär Frank. Till höger en senare bild från en av våra träffar.