1965 kom att bli den sista "stora" Sommarhemssommaren med orga-niserad stadsverksamhet enligt känt, legendariskt märke. För en ideell organisation som Sommarhemmet, som alltid endast levt på insatser av frivilliga krafter och förutom "goss-pensionsavgifterna" bara fick spridda och begränsade bidrag, blev den allmänna fördyringen i sam-hället alltmer betungande. Behovet av att modernisera flera av Sommar-hemmets byggnader gjorde sig naturligtvis också påmint.
Vid den här tiden började man känna en viss osäkerhet om Sjöviks verksamhet och framtid. Man visste, att inom överskådlig framtid skulle Norra Latin läggas ned. Och redan nu började det märkas att under-laget av nya Sommiskillar i lagom ålder började krympa, eftersom realskolan skulle avvecklas och nya yngre elever inte längre togs in i Norra Latin. Men samtidigt som man sedan flera år hade känt av att efterfrågan på seglar- och sommar-lägerplatser minskade,
blev nog konkurrensen med de läger som fanns också märkbar. Sedan en bit in på 60-talet hade även flickor börjat i Norra Latin som gymnasister, och flera av dem kom också att göra karriär och insats som assistenter och ledare ute på Sommarhemmet.
Men från och med sommaren 1966 blåste en helt annan och avgörande förändringens vind över Pojkstaden. Den legendariska stadsverksam-hetens alla befattningar och tjänster återbesattes inte utan verksamheten hade oåterkalleligt lagts ned. Och de föregående årens innehållsdigra dagsprogram skulle inte längre komma att fylla någon funktion. Denna radikala ändring av Sjöviks verksamhet och inriktning baserades på det minst lika genomgripande beslutet att anpassa sig till efter-frågan genom att kraftigt minska antalet deltagarplatser sommartid. Under vinterhalvåret skulle visser-ligen veckosluts-, skollovs- och arbetslägren fortsätta som förr.
Men på somrarna skulle Sjövik från och med nu i praktiken drivas som ett renodlat seglarläger.
Sommarsäsongen indelades nu i tre perioder om vardera c:a tre veckor. Varje period skulle ha så få som 25 - 30 elevplatser, ja, vid åtminstone något tillfälle blev de faktiskt till och med färre. Genom att lägga tyngd-punkten i seglarlägerdelen kom sport och idrott mera i bakgrunden.
Sjövik som seglarläger byggde på mångåriga erfarenheter och med rätta stolta traditioner och, som någon har sagt, "segelbåtarna är, nu som då, alltid ute på fjärden!" Under somrarna kring mitten av 70-talet kunde man notera att kanske inte ens hälften av eleverna kom från skolor i Stockholmsregionen. Och för varje sommar blev obönhörligt just norralatinarna i lämplig ålder allt färre - och Sommis hade ju kommit till för dem!
Visserligen motvilligt men sammantaget och med ålderns rätt fann Sigge Bruce, Sommar-hemmets grundare och före-ståndare, tillsammans med Stif-telsen Norra Latins Sommar-hem, att tiden nu hade mognat för ett nytt skede i Sjöviks his-toria. Under en följd av år hade man diskuterat flera skilda pro-jekt, bland dem mer eller mindre långtgående planer på att göra om Sjövik till kursgård och kursinternat. Ett annat upp-slag var att gamla ledare borde kunna gå samman och köpa Sommarhemmet. Den som full-följde denna idé var norra latinaren Björn Ericsson, som i slutet av 70-talet tog initiativet till att samla en skara vänner
och bekanta och gemensamt köpte de Sjövik för att omvandla egen-domen till ett fritidsparadis för åtta familjer. Projektet genomfördes och i februari 1980 tillträdde alltså åtta delägare som bildade en samfällig-hetsförening på Sjövik. Sedan dess har boningshusen genomgått en avsevärd ombyggnad och har nu modern åretruntstandard. Stiftelsen Norra Latins Sommarhems intäkter från försäljningen har därefter för-valtats av Norra Latin-Stiftelsen i Sigge Bruces och Norra Latins Sommarhems anda, bland annat genom att ge understöd till institu-tioner med verksamhet av det slag som bedrevs vid Sommarhemmet liksom till annan ungdomsverk-samhet. Stiftelsen upplöstes 2012 efter ca 30 års förvaltning.