Sjövik säljs 1980

1965 kom att bli den sista "stora" Sommarhemssommaren med organiserad stadsverksamhet enligt känt, legendariskt märke. För en ideell organisation som Sommarhemmet, som alltid endast levt på insatser av frivilliga krafter och förutom "gosspensionsavgifterna" bara fick spridda och begränsade bidrag, blev den allmänna fördyringen i samhället alltmer betungande. Behovet av att modernisera flera av Sommarhemmets byggnader gjorde sig naturligtvis också påmint.

Vid den här tiden började man känna en viss osäkerhet om Sjöviks verksamhet och framtid. Man visste, att inom överskådlig framtid skulle Norra Latin läggas ned. Och redan nu började det märkas att underlaget av nya Sommiskillar i lagom ålder började krympa, eftersom realskolan skulle avvecklas och nya yngre elever inte längre togs in i Norra Latin. Men samtidigt som man sedan flera år hade känt av att efterfrågan på seglar- och sommarlägerplatser minskade, blev nog konkurrensen med de läger som fanns också märkbar. Sedan en bit in på 60-talet hade även flickor börjat i Norra Latin som gymnasister, och flera av dem kom också att göra karriär och insats som assistenter och ledare ute på Sommarhemmet.

Men från och med sommaren 1966 blåste en helt annan och avgörande förändringens vind över Pojkstaden. Den legendariska stadsverksamhetens alla befattningar och tjänster återbesattes inte utan verksamheten hade oåterkalleligt lagts ned. Och de föregående årens innehållsdigra dags- program skulle inte längre komma att fylla någon funktion. Denna radikala ändring av Sjöviks verksamhet och inriktning baserades på det minst lika genomgripande beslutet att anpassa sig till efterfrågan genom att kraftigt minska antalet deltagarplatser sommartid. Under vinterhalvåret skulle visserligen veckosluts-, skollovs- och arbetslägren fortsätta som förr. Men på somrarna skulle Sjövik från och med nu i praktiken drivas som ett renodlat seglarläger.

Sommarsäsongen indelades nu i tre perioder om vardera c:a tre veckor. Varje period skulle ha så få som 25 - 30 elevplatser, ja, vid åtminstone något tillfälle blev de faktiskt till och med färre. Genom att lägga tyngdpunkten i seglarlägerdelen kom sport och idrott mera i bakgrunden.

Sjövik som seglarläger byggde på mångåriga erfarenheter och med rätta stolta traditioner och, som någon har sagt, "segelbåtarna är, nu som då, alltid ute på fjärden!" Under somrarna kring mitten av 70-talet kunde man notera att kanske inte ens hälften av eleverna kom från skolor i Stockholms-regionen. Och för varje sommar blev obönhörligt just norralatinarna i lämplig ålder allt färre - och Sommis hade ju kommit till för dem!

Visserligen motvilligt men samantaget och med ålderns rätt fann Sigge Bruce, Sommarhemmets grundare och föreståndare, tillsammans med Stiftelsen Norra Latins Sommarhem, att tiden nu hade mognat för ett nytt skede i Sjöviks historia. Under en följd av år hade man diskuterat flera skilda projekt, bland dem mer eller mindre långtgående planer på att göra om Sjövik till kursgård och kursinternat. Ett annat uppslag var att gamla ledare borde kunna gå samman och köpa Sommarhemmet. Den som fullföljde denna idé var norra latinaren Björn Ericsson, som i slutet av 70-talet tog initiativet till att samla en skara vänner och bekanta och gemensamt köpte de Sjövik för att omvandla egendomen till ett fritidsparadis för åtta familjer. Projektet genomfördes och i februari 1980 tillträdde alltså åtta delägare som bildade en samfällighetsförening på Sjövik. Sedan dess har boningshusen genomgått en avsevärd ombyggnad och har nu modern åretruntstandard. Stiftelsen Norra Latins Sommarhems intäkter från försäljningen har därefter förvaltats av Norra Latin-Stiftelsen i Sigge Bruces och Norra Latins Sommarhems anda bland annat genom att ge understöd till institutioner med verksamhet av det slag som bedrevs vid Sommarhemmet liksom till annan ungdomsverksamhet. Stiftelsen upplöstes 2012 efter ca 30 års förvaltning.